ALLT LÅG SAMLAT
jag vaknade
med en känsla av att vålnader
lagt ner sin kraft på mej
och arrangerat mitt blod och mina läppar
så att jag kunde se och tala igen
i hård blåst tog dom sej tid
att peka ut den avlägsna platsen
där mitt hjärta låg begravt
och efteråt
försökte jag komma ihåg vad som hänt
något hade angripit mej
en pojke full av spindelväv hade
strukit bort sitt ansikte
spader och hjärter dam
hade mötts i mina händer och fräst åt varandra
jag såg ingen himmel eller jord
allt låg samlat i ett timglas där sanden
och all tid rann ut
medan människor fortsatt att tvinga sej fram
för att släcka sina blickar i mej
i deras ögon satt en sjuk glimmande låga
som om de burit med sej arvet
från en forntida ödeläggande brand
där dom förlorat allt och lämnats kvar
besatta
uppslukade av rädsla och bittert hat
DEN MENINGSLÖSA HETTAN
ReplyDeletedet spelar ingen roll vem
av oss som dog
eller hur jag vält min kung
du minns inte mej
vi gungade längst där marken drömt om blod
jag såg dej först när du
skingrats ut ur bild
du surrade blommor hårt
runt mitt huvud
som om mitt huvud var jord
och inte kunde hålla blommor
en längre tid
den meningslösa hettan
av allt det meningslösa
jag slog upp ett valv över
min kropp
ett svalt vitt valv
med rubinröda bitar av glas
du gav mej något
jag ljuger inte om sånt
jag säjer även sorgen har armar
som omfamnar dej
du kan inte läkas
i en värld du aldrig krossat